Pastebin

Det är nog mycket ovanligt med att någon som är dömd för något så hemskt som jag är går ut med en story om det hela, men jag känner att jag måste få ut detta annars kommer jag aldrig kunna få ro.
 
Allt detta har varit en av de jobbigaste sakerna jag varit med om. När jag försvann från alla och fick helt sitta isolerad och ensam i två månader. Jag låg ensam i sängen och försökte sjunga med i låten ”Thinking Out Loud” av Ed Sheeran minst en gång varje dag eftersom låten spelades så ofta, men det var svårt när man inte kunde texten så bra och jag fick istället gissa mig fram hur texten gick.
 
Jag har ingen att skylla på förutom mig själv i mitt naiva handlande, men efter allt detta så är jag helt slut. Vanligtvis är jag en väldigt glad kille, jag älskar musik och det gör mig alltid så glad liksom, på alla bilder brukar jag alltid ha hörlurar i öronen och jag var så rädd att jag skulle förlora det under tiden jag fick sitta på häktet.  Det gick inte att tänka på något, jag hade svårt att äta och sova, hjärtat dunkade i konstig takt, det gick inte ens att gråta och ibland fick man sådan lust att bara dunka huvudet mot väggen. Såhär var det aldrig tänkt att det skulle bli, varför blev det såhär? :/
 
Jag och tjejen satt uppe flera nätter och bara skrev och skrev, vi båda hade Tumblr (blogg) och bloggade varandras bilder och dagarna bara gick. Varje dag skrev vi med varandra och vem kunde ana att något var fel? Och vems fel egentligen? Hon försvarade mig så gott hon kunde, hon tänkte bara på hur jag mådde under tiden jag satt häktad och det fick jag veta när jag senare såg på förhören på henne från polisen. Jag vet inte var all min ilska ska ta vägen för det finns bara mig själv att skylla, jag som egentligen borde ha vetat bättre.
 
Vi bestämde träff och många visste om det, jag körde 10 timmar från Stockholm till Luleå och vi båda såg fram emot träffen. Allt var så bra, jag gick ut ur bilen och vi kramades och sedan gick vi runt och pratade om allt möjligt, fortfarande blyga för att se varandra i ögonen men allt bara kändes bara bra då…
 
…tills sista dagen kom, då hennes mamma anmälde henne försvunnen. Dock var hon med mig under hela tiden och hade bara inte hört av sig. Polisen hittade oss genom att kolla igenom hennes dator och se vilka hon hade varit i kontakt med under den senaste tiden och då fann de både namn och bild på mig så det tog inte lång tid förrän de hittade oss. Men ingen av oss visste att det skulle sluta som det gjorde. Både hon och jag blev chockade när polisen öppnade dörren med ficklampa och pistol (som vi trodde att det var fast det var pepparspray), de skrek på mig och gav blicken som att jag var den värsta människan i världen. Jag visste fortfarande ingenting då tills polisen skrek ”hon är för fan tolv, du ska fan till fängelset.” 
 
Jag hade bara några sekunder på mig att ta på mig jacka och skor för annars skulle de släpa ut mig, detta gjorde de även fast jag stressade att klä på mig vilket resulterade i djupa blåmärken på ena axeln och handlederna efter gripandet trots att jag inte gjort något motstånd alls. Jag var i chock och förstod knappt vad som hade hänt, tjejen var någon helt annan än vad jag hade trott. Tänker inte skriva mer om flickan nu då hon redan fått utstå mycket och förtjänar inte att gå igenom mer.
 
Det var första gången i hela mitt liv jag fick sitta anhållen och det var inte det mest bekväma jag varit med om direkt, vilket jag inte heller hade trott, du får sitta i ett litet rum helt ensam med endast dina tankar. Det fanns ett fönster som inte gick att se ut igenom, en lampa på taket som aldrig släcktes och en toalett som man var tvungen att kalla på personal för att gå in på. Så det var bara jag och mina tankar som snurrade konstant i huvudet och även hjärtat dunkade i konstig takt. Allt jag kunde göra var att lägga mig på den kalla, hårda sängen och försöka blunda. 
 
När jag kom till häktet så var det mycket bättre, man fick äntligen rutiner och koll på tiden. Rummet hade en egen toalett, TV samt radio. Jag slog genast på radion och försökte hitta NRJ, sen var det bara att höja volymen och börja fixa i ordning på rummet. Jag måste säga att personalen i Luleå är nog de bästa jag stött på, de brydde sig verkligen och ställde upp så gott de kunde. Jag hade inga linser på mig och det var tvillingar som jobbade då så jag trodde först att jag såg dubbelt haha. Det var ändå lite roligt för båda var exakt lika från topp till tå (iaf utan linser haha).
 
När det började närma sig rättegång efter att suttit isolerad i 2 månader började jag må riktigt dåligt, jag hade ju aldrig varit på rättegång tidigare. Många tankar snurrade i huvudet… hur går det till, vilka kommer vara där? Och tänk er att behöva återberätta allt igen i minsta detalj… Jag kan säga att jag fick ångest och en depression började krypa allt närmre inpå. Dagarna innan rättegång lyckades personalen ordna fram en psykolog eftersom att jag kände att jag klarade mer, det var då han tyckte att medicin skulle hjälpa mig för att prata gick inte för mig då inga tankar kunde slås fast liksom. Inte nog med det så hittade polisen också bilder från två tidigare relationer som jag haft för flera år sedan och ålderskillnaden mellan oss var väldigt liten och det var väldigt dumt av mig att ha kvar bilderna förstås.
 
Jag blev jättetrött av medicinen men den hjälpte mig mycket faktiskt för utan den mådde jag så dåligt att jag kände att jag ville bort från världen. Det var lite läskigt för såna tankar hade jag aldrig haft tidigare i mitt liv. Jag glömde också att nämna att jag fick träffa på en jättetrevlig präst, hon lät mig bolla runt med mina tankar och bara prata ut, även fast det bara var en gång i veckan var det riktigt skönt för det behövdes ju verkligen. Tack så mycket för dagarna du besökte mig, du vet vem du är. :-)
 
Det finns egentligen så mycket mer att berätta men jag börjar känna att ingen kommer orka läsa detta om jag skriver om allt, om någon ens orkar läsa detta. Men jag vill också berätta att jag träffade massor av olika personer, många av de som satt på häktet var jättetrevliga och som bara haft otur eller en dålig uppväxt. De jag tyckte mest synd om var människorna som skulle bli utvisade, speciellt en kille som varken kunde engelska eller svenska, ingen pratade med honom och han hade inte ens fått en tandborste att borsta tänderna med. Det fanns även en annan kille som skulle bli utvisad och hade suttit i häktet i över 15 månader, tänk er: över 15 månader(!). Han pratade på konstant och jag förstår honom, det är så sjukt mycket man får/fått uppleva och vilken syn man får på livet när ALLTING tas ifrån en och man märker att livet är mer än bara materiella saker eller förmögenhet. Jag lovade att jag skulle skriva om er och nu har jag gjort det, hoppas ni ser detta även fast ni inte skulle förstå.
 
Dagen jag fick åka hem kändes som en befrielse, det kändes som att man äntligen hade lyssnat på mig vilket man inte gjorde i tingsrätten.
 
 
Vilken lång resa och även text… Jag vill tacka alla som stöttat mig, ni vet vilka ni är och vad ni gjort för mig betydde verkligen allt för mig då jag satt på andra sidan, även om vissa av er fick skit för att ni kände mig… Även poliserna som förhörde, min advokat Niklas och åklagaren har varit supertrevliga och jag får inte glömma personalen på häktet i Luleå också. Här har ni min story och om ni har läst hela vill jag tacka så hemskt mycket, nu kan jag äntligen få lite ro.  /Vincent